♥ längtar

”Röd” känns som en kommentar till den moderna människans kollektiva och skrämmande ensamhet. Hur kan man behålla hoppet, tron och kärleken när cynismen, ledan och likgiltigheten hela tiden hotar att äta upp en inifrån? Hur står man ut med en samtid som man antingen avskyr eller vuxit ifrån och blivit för gammal för att förstå?