krisar

jag sitter här o brottas med.. eh.. livet antar ja.. känner mej inte som mej själv för fem öre längre.. ja känner bara förvirring.. läste i en studenttidning att ångest under studietiden inte bara är om tidsbrist eller tentaångest.. de uppkommer lika gärna som när det är påväg att ta slut.. för ungefär 3-4år sen satte jag upp ett mål för mej själv.. nog fick vara nog! slut på att driva omkring utan mål, slut på osäkerheten när de kom till jobb, slut på att va oseriös i privatlivet.. jag skulle ta tag i mitt liv.. privatlivet skulle ordna upp sej med tiden.. så målmedveten har jag aldrig varit förr, nu har jag glömt den känslan totalt! tokiga är att jag älskade den känslan! o nu sitter ja här och ser slutet väldigt tydligt.. men ingenting runt har "löst sig".. känner mej bara tom och förvirrad till tusen gånger tusen.. som sagt känner ja mej inte alls som mej själv heller.. beter mej defenitivt inte som mej själv.. den självsäkre o kontrollerade är poff borta! tror att de märkts väldigt tydligt.. oavsett om man känner mej bra eller inte.. beter mej som en osäker liten tonåring oftare o oftare.. o de stör skiten ur mej!!! ser bara saker som andra har o missar vad jag har.. frågan med stort F e väl va ja ska göra för att hitta tillbaks.. o kärlek.. hur ska man ngnsin kunna hitta kärleken när ordet gör att ja springer längst in i garderoben o gömmer mej under alla saker jag äger. Jag har sedan ja först blev singel för den där evigheten sen, varit totalt övertygad om att jag inte är bra på att vara ensam, det har däremot jag lärt mej vara, men nu står jag inte ut med tystnaden och ensamheten längre, den gör mej galen! men hur ska ngn kunna hitta mej när jag hela tiden gömmer mej? ålderskris? eller psyk nästa?