är inte jag..

jag känner mej säker på att jag klantat till det när jag som jag sa till dej, för visst till viss del är det ju sant men jag är så mkt mer än detta jag vill ju bli kär o sprudlande lycklig och jag vill bli det me dej! så varför jag nu sa sådär är ju i grund o botten en sjuk osäkerhet som bottnar i att mitt hjärta blivit utslitet ur kroppen och hoppat på många gånger och att jag måste öppna mig och visa vem jag är på riktigt och att du då skulle stanna kvar o inte sticka som alla andra har gjort är för mej overkligt.. jag hatar att jag inte kan förverkliga de där orden som jag sa för länge sen. "man måste våga för att vinna" bara slänga mej ut utan rädslor men nu står jag här på kanten och är rädd och blyg som en liten flicka, detta är inte jag! blir tokarg på mej själv!!!