Varit otrolig stor saknad sedan början på januari..
Gick in i chockfasen de första dagarna.. gick vidare in i reaktionsfasen med ledsamhet, tomhet och apati, här stannade jag längst.. de var fruktansvärt.. så småningom kunde jag börja bearbeta vad som hänt och tillslut kom jag in i en acceptansfas.. började sakta glömma bort.. Men nu igår så kom lyckan åter i fungerande skick.. MIN, bara min alldeles egna förlängda arm :) mobilen är tillbaka.. jag är åter i livet.. nu kan jag ringa :D o instagramma o skrolla ner på fb utan att de hänt ett enda skit. Fantastiskt! så nu vet ni att jag finns igen.. dessutom med alla nr i behåll :)
Nu kan jag också meddela att även jag har läst om Mr Grey. Han påminner om en person jag en gång kände, om man skalar av alla de sjuka aktiviteterna vill säga, de där man inte kan beskriva begripligt för någon som inte vet. De där känslomässiga. De där som trollbinder, som man inte känner att man kan vara utan. Skönt att man tagit sig ur och kommit på fötter igen. Fan de tog lång, lång, lång tid allså. Förstår inte hur de ens kan vara möjligt att de kan bli på de viset, att man kan hålla fast vid något så länge, jag saknade väl något annat antar jag. Kan inte säga att jag saknar de längre, jag saknar någon och inte specifikt det. Skönt! Däremot var jag helt sorgfri pre men full av sorger post. Känslomänniska? Ja!
Nu nyss såg jag något magiskt på tvn. OS, damstafett, Charlotte Kalla. Får fan en tår i ögonvrån! Galet grymt! OS-guld! Bragdguld! sen är det hockey :) hej nörd! dessutom mellokväll ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar